Kim Hedberg, 46, gjorde allt rätt.
Hon såg till att få besöksförbud, samlade bevis mot ex-mannen och gick aldrig hem ensam.
Trots det brändes hon till döds utanför sin port en natt i november.

Morgonen den 5 november väcktes Kim Hedbergs dotter med frukost på sängen av pappa och lillebror. Det var hennes 20-årsdag.
När paketen var öppnade låg hon kvar. Den vanliga oron började gnaga: varför hör inte mamma av sig?
Har han kommit åt henne?
Kim Hedberg fruktade för sitt liv. Rädslan och oron smittade de tre barnen: hennes son "minstingen" och de två döttrarna som var hennes bästa vänner.
Det här är deras berättelse om mamma Kim. Hon som en gång skruvade upp volymen på bilradion. Det var Mariah Careys "One sweet day" som spelades.
– Den här låten vill jag att ni spelar på min begravning.
Det var inte ett skämt. Sången bär budskapet hon ville pränta in: Om jag försvinner kommer jag ändå alltid att finnas för er.
Många år tidigare hade hon börjat skriva på ett brev till barnen. I brevet uppmanar hon dem att vara starka. Hon ber dem att berätta för polisen vad de vet; om hot, misshandel och vredesutbrott.
– Mamma var verkligen mån om att vi skulle bli bra människor. Att vi skulle stå upp för oss själva och för de svaga.

Kim var självständig och bestämd. När hon arbetade som sjuksköterska tvekade hon inte att gå till högsta chefen om en patient behandlades illa.
Utåt var hon stark. Innerst inne var hon livrädd. Rädslan blev mer påtaglig för varje dag. Hon slutade träna, stannade hemma mer, sa till sina barn: "Han kommer att döda mig."

Kim sov dåligt, låg ofta vaken hela nätterna. När barnen gick förbi hennes sovrum slogs de av hur liten hon såg ut, hopkurad i sängen i sin Nalle Puh-pyjamas tillsammans med gosedjuren hon älskade.
Hon klagade ofta på att det gjorde ont i hjärtat, hon oroade sig för en hjärtinfarkt. I dag förstår barnen att det var dödsångest hon kände.
Kim Hedberg hade också talat om för dem att hon ville kremeras. Om hon försvann.

I september slog ex-mannen sönder Kims lägenhet där även äldsta dottern bodde. När döttrarna kom dit satt Kim med tom blick. Förstenad av skräck och ångest.
Barnen gick genom fyrarummaren och försökte förstå hur en ensam människa kunde göra så stor skada.
Skadegörelsen ledde till att Kim Hedbergs ex-man fick besöksförbud. Hon såg honom köra förbi så gott som dagligen.
Hon hoppades att besöksförbudet skulle hjälpa. Hon talade om att byta efternamn, flytta från Hagsätra och få ett lugnt liv.
En vecka innan mordet gick hon till polisen med en av döttrarna och berättade att de sett mannen utanför fönstret. Han hade sträckt ut tungan. Men svaret från polisen var att de inte kunde göra något.

Natten till den 5 november, på mellandotterns 20-årsdag, kom Kim hem sent efter att ha varit ute med sina vänner. En av dem följde henne hem. De sa godnatt utanför lägenhetshuset i Hagsätra. Hemma låg äldsta dottern och sov.
Dottern vaknade till lukten av gas, utanför hördes skrik från grannarna. Hon gick ut på balkongen.
På gräsmattan nedanför brann en docka. Ja, hon var övertygad om att det var en docka. Ändå såg hon mammas skor. Insikterna om vad som kunde ha hänt studsade mot henne, och försvann.
Hon gick ut och in mellan balkongen och vardagsrummet. Ringde mammas mobil, en gång, två gånger, tre gånger. Hon skrek i telefonsvararen: "Varför svarar du inte? Han har tänt eld på en docka här utanför."
Samma natt berättade hon för polisen vem hon misstänkte. Flera poliser kom och gick i förhörsrummet.
Till slut satte sig en kvinnlig polis vid hennes sida: Du måste nog ställa in dig på att det var din mamma du såg.

Det blev morgon, och mellandottern vaknade på sin födelsedag, till sin oro. Efter någon timme ropade hennes pappa och bad henne komma.
Hon tänkte; Å, mamma ligger på akuten.

Enligt den tekniska utredningen tog det flera minuter från att Kim Hedberg fick hinken med bensin hälld över sig till att hon lyckades ta sig ut på gräsmattan. Hon rörde sig i loftgången bort från gärningsmannen.
Han tände eld.
Självförsvarssprejen Kim fått av sina oroliga barn exploderade i handväskan som hon tappat i flykten.
Inte ett spår har gärningsmannen lämnat. Inga fingeravtryck på bensinhinken. Inte heller på porten där en tändsticka petats in i låset för att dörren skulle bli svårare att öppna.
Men ett vittne har pekat ut ex-mannen som den person han såg en halvtimme före mordet – gömd i mörkret vid entrédörren.
I veckan avslutades mordrättegången mot Kim Hedbergs ex-man. Han nekar.
Första dagen i Södertörns tingsrätt riktade han anklagelser åt alla håll. Han berättade med darrande röst om alla gånger han varit nära att dö: efter hjärtinfarkten, efter att ha voltat med folkracebilen och efter att han slagit sönder armen i ett vredesutbrott.
Han sa: "Jag slår på döda ting. Inte människor."
Dom faller 17 maj.

Nu säger döttrarna att de uppfyllt sin mammas önskan från brevet. De har varit starka, de har berättat.
– Vi har gjort som mamma sa. Nu hoppas vi att rättsväsendet till slut lyckas stoppa honom.

-
För mig känns det fortfarande så himla overkligt. När jag läser texten är det som att jag läser om någon annan..
Kim älskade Deamon, han fick alltid en massa korv av henne. Oftast för mycket, haha :) ''Det finns ingen gräns, du ser väl vad hungrig han är!'', minns jag att hon sa och gav han ännu mera korv.

Vi saknar dig Kim.
Det är så orättvist.